Varför stor storlek till litet innehåll?

Varför har man inte mindre bussar på turerna där det är färre passagerare? Varför brôtar man på med en dubbeldäckare mellan Borås och Göteborg när det bara är fem passagerare?

Varför finns det inte en mindre båt som skulle kunna älvfara lite snabbare och smidigare vid de tillfällen då det inte är ett helt universitet som ska fara? Får jag pris om jag hittar på namnet Älvsnabbaste?

Och varför har jag fortfarande aldrig stött på en restaurang som upptäckt att människor äter olika mycket och därför borde erbjuda olika stora portioner? Jag erbjuder ett vinnarkoncept gratis: small, medium & large – vad sägs om det?!

I lurarna

Ensamresarens tips på sällskap:

Bonobo

Povo

RJD2

Xploding Plastix

Zero 7

Kaada

Tosca

Detektivbyrån

Esbjörn Svenssons trio

Shpongle

Quantic

Ackompanjerar mina tankar och betraktelser medan jag färdas. Resesällskapet finns listat på Spotify och ersätts eller kompletteras när det passar sig: Deithwyr – på resa

Vagn 13 och reselyckan

Ibland är det enkelt att känna reselycka. Troligtvis på grund av det bedrövliga tillståndet just före lyckoläget.

Vagn 13 var ingen bra vagn. Inte alls på grund av det laddade vagnsnumret (om man nu tycker det är ett problem) utan på grund av att vagn 13 var full, fönsterplatsen var utan fönster, färdriktningen var baklänges – och värst av allt: den var helvetesvarm!

Men så annonserades lyckan i högtalarna: vagn 9 är så gott som tom, ni som lider kan flytta dit.

Jag tog chansen. Det må vara påfrestande att ta sig genom tåg men svalkan i vagn 9 hägrade. Och se där var den, min reselycka: en så gott som tom förstaklassvagn, ett brett säte, ett stort fönster, en resa i rätt färdriktning – och en temperatur i min smak.

Öppna dörrar på högre nivå

Ha! Så många gånger jag stått och förbannat SJ:s dörrar på tågen, stått och tryckt och bankat ilsket på den lilla röda ”knappen” och muttrat ”hata…!”

Idag blev jag introducerad i hemligheten. Knappen är ingen knapp, utan endast ett lämpligt ställe för en sensor att läsa av rörelse. Sensorn sitter ovanför dörren.

Mina frustrationsutbrott är ett minne blott. Jag har tryckt på min sista röda, sönderbankade plupp. Här ska viftas på högre nivå!

En tjänsteresandes död

Att tjäna sitt levebröd på att leverera kommunikationsstöd är då och då upplagt för andnöd och trolig hjärndöd.

På en veckas tid ska jag avverka följande resor i tjänsten:

• Göteborg – Halmstad t/r
• Göteborg – Mariestad t/r
• Göteborg – Stockholm t/r

Till på köpet ägnar jag helgen åt att resa ut på landsbygden utanför Kungälv. Varje resmål i sig innebär dessutom en hel del transport på plats. Om en vecka kommer jag därför att ha använt följande färdmedel:

• Tåg
• Taxibil
• Buss
• Båt
• Personbil
• Cykel
• Tunnelbana

Mötesöverflöd

Resandet i sig innebär förhoppningsvis fokuserat arbete där jag får mycket gjort (läs sista-minuten-arbete). Själva tjänsteärendena kommer troligtvis handla om en blandning av kreativa diskussioner, problemlösning, utbildning, brainstorming, tradigt tragglande och en och annan social aktivitet.

När jag ändå är i hufvudstaden passar jag dessutom på att smyga in ett möte med en gammal vän. Helgresan lär innebära hantverk och samkväm såväl som livliga samtal.

Så om 170 mil lär jag ha upplevt både effektivitet, inspiration, kära återseenden, uttråkning och utmattning.

Spårbyte i sista minuten

Tåg 443, X2000 från Stockholm till Göteborg skulle avgå kl. 17.10 från spår 10. Kl. 17.04 annonseras det ett spårbyte i högtalarna. Tåget ska nu istället avgå från spår 12. Med samma avgångstid.

En hel perong full av människor ska plötsligt förflytta sig från punkt A till punkt B. Fågelvägen rör det sig om tio-femton meter. Människovägen blir givetvis längre eftersom spårområdet inte får korsas. Vägen blir längs med perongen om man som jag stod längst bort, in och tvärsöver centralhallen, ner för en trappa, under centralhallen och upp för en trappa. Det är vanliga trappor vi snackar om, inte rulltrappor. Med väskor. Genom sluta-jobbet-folkmassan som finns här vid 17-tiden. Det är en lång och mödosam väg att ta sig fram på inom sex minuter.

Alla börjar vi gå mot samma trappa eftersom det är mot denna trappa som skyltarna pekar. Centralhallen är under (ständig?) ombyggnad så vi upptäcker inga andra vägar eller skyltar. Under tidspress och när man kommer från spår 10 så är det EN väg som syns.

När det tar fullkomligt stopp ovanför den utskyltade trappan inser vi som står och trampar längst bak i folkmassan att det givetvis måste finnas andra vägar. Vi söker oss åt vänster, mot ombyggnationen, där det en gång FANNS en trappa. Vi hoppas på det bästa men är inte säkra på om det verkligen finns en väg. Vi ser inga skyltar. Vi har tur. Det FINNS en annan väg som leder ner. Detta är en för mig okänd och nybyggd rulltrappa. Vi tar oss ner, genom folkmassan och upp för nästa trappa. Jag hittar min vagn och min plats. Tåget rullar ut från perongen 17.14.

”Det var ju bra”, tänker du nu. ”Du kom med tåget!”

JAG ja…! Men hur gick det för de andra? Hur vet SJ att alla kom med Trafikverket att alla hinner med? Hur gick det för de som inte kan röra sig så smidigt? Hur gick det för de som inte har rutin? Hur gick det för de som inte hittade den andra vägen? Hur gick det för de med jätteväskor som måste vänta på hiss? Hur gick det för de gamla? Hur gick det för de som färdas med rullstol?

Om en av dessa människor missade tåget SJ Trafikverket, då tror jag att ert spårbyte i sista minuten kallas för diskriminering.

Familjeresan – dag 1

För lite sömn, smoothiesfrukost, missade buss, ändå i tid till flygbuss, resten av familj onödigt tidigt på flygplats, lång incheckningskö, nytt pass, våffelfrukost, luftgropar, inplastad smörgås, vin, reseguideläsning, luftgropar…

… sol, vår, 22 grader, taxiresa…

… promenad, byggnader, gulasch, öl, Széchényi lánchíd (kedjebron)…

… Donau, vackert, uppför, återvändsgränd, nedför…

… gul spårvagn, Gellértbad utan bad, mycket trafik, Szabadsághíd (frihetsbron)…

… Nagyvásárcsarnok (saluhall), korv, paprika, grönsaker, jordgubbar för 400 HUF, 600 i växel på 10000 HUF, lättlurad turist, ostbröd, honungspinne… … vila, stor takvåning, säng under glastak, systeryster som sängkamrat…
… dryckesprovning, pálinka, öl, vitt vin, korv, grönsaker, champagne, sour cherry-poppy-seed filling with whipped cream, unicum, vägbyggen, trött! 

Vad var det jag sa?

Ett inlägg fullt av fördomar, svordomar, utropstecken, bittra känslor och aggressioner mot ”dem” – och så en och annan norrlandshyllning

Vad var det då jag sa? Jo, jag sa: ”Ploga för helvete!”

Och när sa jag det? Jo, jag sa det redan från början. Redan efter det första ordentliga snöfallet.

Och varför sa jag det? Jo, jag sa det för att de inte plogade ordentligt, för att de lät snön ligga. Och för att jag visste hur det skulle bli!

Först föll snön, sen föll folket

Snön föll så vit och fin. Ovanligt nog lät Göteborgsklimatet snön ligga. Så gjorde även trafikkontoret. Snön gick från vit till brun, från fluff till modd. Trafikkontoret hoppades att Göteborgsklimatet skulle agera som det brukar göra och hjälpa till med snöröjningen (läs ”töa bort”). Göteborgsklimatet var inte samarbetsvilligt utan höll sig kyligt till trafikkontorets önskan.

När jag gick till min busshållplats på morgonen efter det rikliga snöandet hade jag överseende med dåligt röjda gator. ”De har väl inte hunnit med allt än”, tänkte jag. Men när jag på kvällen mötte samma drivor, om än något modifierade av trafiksmuts, kände jag hur tålamodet var slut. Det var då jag sa det: ”Ploga för HELVETE!!” Jag lät som en typisk bakåtsträvare som ställs inför en organisationsförändring: ”Det går aaaaldrig! Det kommer aaaaldrig fungera!”

Jag siade nämligen hur den oplogade snön fick smälta litegrann, för att återigen frysa. Och vad bildas då? Jo IS! Vad hände i verkligheten? Folk föll som furor på isen.

Jag siade även om hur svårt det skulle bli att ta hand om ny snöfall eftersom man inte plogade tillräckligt bra från början. Om man inte tar bort snön så ligger den kvar där i sin driva. Vart ska då nästa omgång ta vägen? Lite längre ut i gatan verkar vara svaret. Gatorna blir smalare och smalare…

Jag siade dessutom om vad som skulle hända när Göteborgsklimatet bestämde sig för att återvända. Plusgrader, mängder av smältande snö, regn och isproppar, vad blir det? Jo, vatten.

Norrlänningarna är nåt på spåren…

I Norrland planerar man gator och bebyggelse utifrån tanken ”det KAN komma snö på vintern…!” Därför finns det platser att göra av snön. Man plogar upp fungerande vallar och drivor på utsedd plats. Och sen TAR MAN BORT SNÖN. Man har skopor där. Skoporna flyttar bort snön till ett område där den inte är i vägen i närheten av vägen längre. Och när man plogar en gata så plogar man färdigt den innan man lämnar platsen.

I södra Sverige har man en annan taktik. Först kommer en stor plogbil som plogar bort snön från vägen, ofta upp på trottoaren. Sen kommer en annan, mycket mindre plogbil och plogar trottoaren. Den lilla plogbilen pöttar tillbaka snön ner på gatan. Där bearbetas den av trafiken tills den uppnår den fulländade formen, nämligen modd. Modd är brun, osammanhängande och helt omöjlig att gå i. Modden finns överallt i hela Göteborg.

De små plogbilarna är karaktäristiska för innerstan. De körs ofta av personer med selektivt seende. Detta innebär att föraren i den lilla plogbilen kan ploga rent en yta, till exempel ett övergångsställe, sen passera rakt igenom en driva, glida igenom fem meter modd och snabbt som attan lämna platsen. Den utsmetade drivan uppnår inom kort den fulländade formen. Det selektiva seendet kan också yttra sig genom att föraren plogar samma yta som en större plogbilsförare nyss plogat. Häromdagen såg jag min första riktigt rejäla plogbil i Göteborg (påminde om de norrländska). Den plogade så rent och fint och strödde också ut grus. Bara en minut senare dök en mindre plogbil upp. Den lilla plogbilen plogade exakt samma sträcka. Det var bara det att det inte var snö som plogades bort, utan grus.

Så mitt tips till trafikkontoret: åk till Norrland på studiebesök. Kan finnas ett och annat att lära sig.

Nytt jobb, ny bostad, nytt färdmedel

Resan till mitt nya jobb, från mitt nya hem i min nygamla stad är ett sant nöje varje morgon. Jag har förmånen att få åka båt till jobbet! Det är en avstressande känsla att få vara mitt i älven och betrakta staden i soluppgång.

Med Älvsnabben eller Älvsnabbare (ja det märks att staden är Göteborg…) tar det fem minuter till andra sidan. De flesta människor reser TILL Lindholmen på morgonen. Vi brukar endast vara ett tiotal som åker FRÅN Lindholmen, så med på färden får även min trogna springare följa. Helt utan kostnad. Efter landstigning är det bara att sitta upp på springaren och avverka de sista 500 metrarna till jobbet.

Jag blev glatt överraskad när jag köpte mitt första månadskort (eller områdesladdning eller kommunladdning eller vad det nu heter…) och endast behövde betala 445 kr. För mig är det ett rimligt pris. Jag kan dock förstå om man som student gärna hade betalat en hundring mindre för att ta sig runt i stan.

Hursomhelst – jag trivs med min resa till och från jobbet.

Som på räls

SJ brukar toppa alla gnäll-listor. Men inte från min sida minsann! Inte idag i alla fall… Här kommer glada höjdpunkter från min resa med Norrlandståget:

• Det går numera att boka plats i damkupé, mixad kupé OCH herrkupé på nattåget. Tidigare fanns endast alternativen dam och mix. Minst sagt diskriminerande för karlarna med andra ord.
• Fascinerande att studera hur tågvärden drog på sig en skitig orange arbetarjacka och grovhandskar för att krypa ner på rälsen, in under tåget och koppla bort vagnar. Såg lite smått farligt ut men kul att titta på. Särskilt eftersom hon fortfarande hade blanka presentabla skor på sig. Efter bortkopplingen var hon snabbt av med jackan och på tåget för att klippa biljetter igen.
• Bistron har fått fler vegetariska alternativ. Tror dock att det går att göra ännu mer på den fronten…
• Gläds lika mycket varje gång över att få gratis kaffe eftersom jag är grå medlem.
• Tåget rullade in 15 minuter FÖRE utsatt ankomsttid. Bra för statistiken!
• Kupé är ett riktigt bra läsmagasin! Fantastiskt rolig läsning om ”Underhållande undergångar” (s 24-25). För övrigt har Kupé en bra blandning av ämnen, snygg layout och varierande längd på artiklar. (Och nej – jag är inte köpt… )

Det enda jag ska gnälla lite om är att Viltskav med farmad hjort från Nya Zeeland fortfarande huserar i kyldisken…